När de närmar sig honom är det med stampande fötter,
Borstandes bort de alltmer smältande snöflingorna
Invid hans dörröppning.
Utanför på gatan suddas vitt bort med svart.
Vitt minskar överallt dit det har tagit vägen.
De står nu frågande inför hans dubbelblick.
De stannar till för att kröna honom, för det vita de bar,
med grönaste blad från ett oföränderligt träd.
Året delar dem; genom båda hållen från dörren.
Vägen verkar nu vara uppdriven av snö igen.
Men han, Janus, som håller i ögonblicket när de träffas,
Öppnar dörren, och ger dem både tid och ögon att se
Vilken väg som är fullkomlig och rätt.