Det utomordentliga har en dold agenda.

Agendan är hemlig.

Bara jag själv har tillgång till den.

Inte ens mina barn känner till min dolda agenda.

Den är som ett mörkt lugn
som ligger och lurpassar i skuggorna.

Som ett stycke av Rachmaninov som ingen har hört.

Som en icke kastad molotovcocktail.

Eller är det en livslögn jag klamrar mig fast vid
med ett kaotiskt lugn?

Eller är det en kaotisk lögn?

När kommer jag att bli genomskådad?

Anser Gud då att jag har levt utomordentligt?