I tystnad sitter jag vid skogsvägkanten,
ensam, i tankeflykt och dagdrömmar.
Fågelsångens toner, mjuka och befriande,
fyller rummet där mitt hjärta väcks, levande.

Tidens gång, så stilla men ändå flyktig,
som en viskning i vinden, obeveklig och mäktig.
Minns med skräckblandad glädje, varje steg och andetag,
livet som passerar, ögonblick som aldrig stannar eller blev av.

Men just nu, i denna stund av stilla ro,
fylls mitt sinne av fåglarnas symfoni, en jublande bro.
Ensamheten blir en vän, ej längre en plåga,
i det ögonblicket, finner jag en frid, en inre låga.

Så finner jag glädje, i varje ton och slående vingslag,
tidens gång må vara obeveklig, men i fågelsången bor ett hoppfullt behag.
För även i ensamhet, kan hjärtat dansa med ljuset,
likt fågelsångens hymn, vara livet till förtjusningens rus.