Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En klassisk surrealism som svajar i månskenet

 

Samhället är en anstalt som man är inspärrad på. Det första som tas ifrån en är själen för den behöver man inte när man hjärntvättas till att bli en duglig arbetare och kopiös konsument. Allt sådant snack om kärlek och medkänsla är bara tomt prat. De som är obstinata, konstiga annorlunda och svaga måste straffas och frysas ut ur den härliga gemenskapen hos de starka och glada. Många åker in på tvångsvård inom psykiatrin och får väldigt höga doser med medicin så att de blir jättesjuka. Man ser dem gå som sävliga zombies i korridorerna. Deras föräldrar är så väldigt tacksamma gentemot läkarna för så toppen vård. Hela den härliga samhällsanstalten svajar surrealistiskt i månskenet och psykpatienterna sitter och myser tillsammans i rökrummet. Doktor Vrång går med falkblick och spanar efter spår och rester av något själsligt hos hans älskade patienter. Allt själsliv måste bort för annars passar man inte in på arbetsmarknaden. Statsministern har gömt sig i en garderob med ficklampa, hockeybilder, saft och kakor. Han har just fyllt 7 år. Hela det surrealistiska Sverige vajar i tvångstankar om den förlorade själen i månskenet. Folk som är fullkomligt övertygade om att det är på 1800-talet. Man måste arbeta skiten ur sig för att kunna klä sig fin och åka och shoppa. Shopping är istället för kärlek och medkänsla och man måste ta på sig masken och till varje pris verka vara stark och glad och nöjd. Några hundra år senare så har hela samhällsanstalten förvandlats till ett mäktigt famöst Mentalsjukhus där det inte finns någon behörig personal. Allt och alla svajar i en godtycklig nonchalans i månskenet.
Det tisslas och tasslas om någonting absurt som heter själfullheten. Det själfulla Danmark invaderar Sverige för att ställa allt till rätta med underbar himmelsk hippiekultur. Alla de glada patienterna blir friska och dansar nakna på gator och torg. Winston Churchills friska leende. Sven-Göran Eriksson blir ny vacker Statsminister. Jag spelar högerytter och möter August Strindberg i en närkamp som slutar med konjak hemma hos Selma Lagerlöf. Visst är det något storartat och fantastiskt att vara människa! Allt detta satt jag och fantiserade medan jag väntade på att jag skulle växa upp och bli en riktig man med klass. Mamma växlade karlar stup i kvarten. Det var 1974 och jag var en förfärligt vrång och obstinat liten 9-åring som smög omkring om nätterna i det surrealistiska månskenet och lade läcker surströmming i grannarnas brevlådor. Det var i Tärnaby och jag och Ingemar Stenmark var bästa vänner. Evert Taube ringde mig varje kväll och sjöng en nyskriven låt. Man ska leva för varandra. Man måste försöka att värna om sin integritet. Allt detta tänkte jag på mitt under en konsert med popgruppen Ebba Grön. Det var i början av september 1981 och jag var 16 år gammal och prepsykotisk. Hela Örebro svajade i ett mystiskt ljus. Ingen märkte att jag höll på att bli väldigt allvarligt sjuk. Ingen visste att jag faktiskt inte fanns till. Björn Borg tog hand om min stackars sovande själ. Han lärde mig hur man ska ta sig upp ur hopplösa underlägen.
Nu så är det långt senare år 2024 i början av september. Varmt ute. Mitt trötthetssyndrom har förvärrats. Har inte orkat cykla upp till stan på 10 månader. Känner mig dock sprittande frisk i själ och hjärta. Mörkrets glödande spiraler sjunger med surrealistisk basröst: Gå ut och gör någonting underbart med er blotta närvaros briljans. Ge en främling en kram!




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 37 gånger
Publicerad 2024-09-08 22:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP