


En klassisk surrealism som svajar i månskenet
Samhället är en anstalt som man är inspärrad på. Det första som tas ifrån en är själen för den behöver man inte när man hjärntvättas till att bli en duglig arbetare och kopiös konsument. Allt sådant snack om kärlek och medkänsla är bara tomt prat. De som är obstinata, konstiga annorlunda och svaga måste straffas och frysas ut ur den härliga gemenskapen hos de starka och glada. Många åker in på tvångsvård inom psykiatrin och får väldigt höga doser med medicin så att de blir jättesjuka. Man ser dem gå som sävliga zombies i korridorerna. Deras föräldrar är så väldigt tacksamma gentemot läkarna för så toppen vård. Hela den härliga samhällsanstalten svajar surrealistiskt i månskenet och psykpatienterna sitter och myser tillsammans i rökrummet. Doktor Vrång går med falkblick och spanar efter spår och rester av något själsligt hos hans älskade patienter. Allt själsliv måste bort för annars passar man inte in på arbetsmarknaden. Statsministern har gömt sig i en garderob med ficklampa, hockeybilder, saft och kakor. Han har just fyllt 7 år. Hela det surrealistiska Sverige vajar i tvångstankar om den förlorade själen i månskenet. Folk som är fullkomligt övertygade om att det är på 1800-talet. Man måste arbeta skiten ur sig för att kunna klä sig fin och åka och shoppa. Shopping är istället för kärlek och medkänsla och man måste ta på sig masken och till varje pris verka vara stark och glad och nöjd. Några hundra år senare så har hela samhällsanstalten förvandlats till ett mäktigt famöst Mentalsjukhus där det inte finns någon behörig personal. Allt och alla svajar i en godtycklig nonchalans i månskenet.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
![]() Läst 37 gånger Publicerad 2024-09-08 22:14 ![]() |
![]() ![]() ![]() Johan Bergstjärna ![]() |