Blåögd Födelse
Jag gick under piren,
lämnade fotavtryck som vattnet aldrig ville minnas.
Tidvattnet tog dem,
tog färgen på dina ögon,
eller var det mina?
Alla föds blåögda,
kattungar blinda,
pojken föddes blå med vingarna vikta.
Skadade om de fanns,
och vi flyger i vinden,
nej, vi är vinden,
vi är skuggorna vi inte får trampa på.

Fågeln skriker,
en kvinna sjunger,
eller kanske det är ett fågelägg som aldrig kläcks.
Solen, en äggula,
smetar sig ut över horisonten,
ett sprucket skal i ett vitt moln.

Vi sprang under piren,
med blå ögon, genomskinliga,
som vågor som rinner tillbaka till en båt,
en båt som kanske aldrig funnits.
Tickande klockor i en stad för långt från havet,
ingen minns smaken av salt på läpparna,
och ändå bär vi våra sår med stolthet.

Kanske det var igår,
kanske en natt för länge sedan,
kanske vi minns,
eller inte.

Läpparna, salta, under piren,
utan äpple, utan du,
var fanns då piren?
Var fanns då våra blå ögon,
lika glasklara som himlen,
som reflekterar havet,
eller himlen, eller ingenting alls.

På natten är vi alla svarta,
eller kanske bara pojken och kvinnan,
de som är blå.