Vi sätter ner foten,
men marken kanske inte finns,
eller kanske försvinner den, långsamt,
som en dröm vi inte minns.
Minns du den blå pojken?

Gräsets strån sträcker sig,
eller kanske sträcker vi oss mot dem,
en hand i vinden som kanske rör sig,
eller kanske bara viskar förbi, utan ljud.

Solens värme, brinner den?
Kanske.
Är det kvinnan som svalkar din panna?
Eller så är det bara skuggan av ett moln
som aldrig fanns,
men vi räknar ändå sekunder,
räknar mot inget, och ser tiden glida.
Den ensamma pojken sitter kanske där
där sitter han kanske
där är han blå
Eller så är han bara skuggan av ett moln
som aldrig fanns,
han räknar ändå sekunder,
räknar mot inget, och ser tiden glida.
En bäck.

Vattnet når oss,
eller så går vi mot det,
Seglar vi, segrar vi
under ytan
våra fötter kanske aldrig nuddar ytan,
och vi ser inte dropparna falla,
bara krusningarna av något som kanske var.

Världen samlas i våra händer,
men vi håller den aldrig,
den rinner mellan fingrarna,
ett oförlöst ägg,
som sanden vi aldrig sett,
ett oförlöst ägg,
och inget är exakt,
ett oförlöst,
avståndet svävar –
för långt bort,
eller alldeles för nära.