det är måndag i staden, man kan gå ut och ta hem några hundra skyltdockor från närmaste gata och ställa dem på olika platser i lägenheten, kvinnor av silver eller amalgam, män i krom eller guld, barn i stelnade poser av paraffin, ja dessa vackra skyltdockor kan man behaga sig med, det finns ingen nakenhet, man gräva hur mycket man vill under alla lager av kläder, men det är vanskligt att nå in i någon nakenhet, det växer små trädgårdar i deras pannlober, slingrande växtlighet som rinner fram ur ögonen ut på golvet, ja det ser nästan ut som om skyltdockorna på något sätt har växt samman med rötterna och grenarna i en tätbevuxen skog, de verkar älska sina ideal, bevarar dem med omsorg som sällsynta plantor i huvudskålen, deras drömmar luktar som ett tungt och sött heroin, drömmar om att vara till lags, om en villa i förorten, familj, och en silvergrå Tesla som de kan ladda vid carporten, ja detta mentala heroin gör dem sävliga som kreatur, de ser så sköra ut i gryningsljuset när jag sitter vid köksbordet och äter frukost, deras schablonartade glasfiberögon är fixerade i tomrummet, man kan köra in skalpellen i glaskroppen utan att det är något som tar emot, jag tror att man kan göra vad man vill med dem, jag ska ställa skyltdockorna runt ett middagsbord och äta med dem ikväll, den rena akvaviten får anletsdragen att lysa som neon, den förljugna äggvitan rinner ur kroppsöppningarna som glasyr, de sitter runt bordet i vackra skjortor och klänningar när de smörjer in sig med varandras äggvita, gurglar den länge i svalget innan de sväljer, det är svårt att diskutera politiska frågor med dem, det är bättre att styra in samtalet på något annat, man kan borra hål i skyltdockornas huvud och undersöka saken närmre, obscena ljusföremål från en svunnen tid, den antika kandelabern i silver och helgonbilderna som är täckta med insektsägg, det behövs kirurgiska instrument för att gå till botten med skyltdockans inre, man kan skönja hegemoniska statsdoktriner, normaliseringen av det mekaniska, robotiserade livet, viljan att vara till lags och den djupa rädslan för stigmatisering. men det är inte utan ett styng av avundsjuka som jag begrundar mina middagsgäster, ni ser behagliga ut runt middagsbordet i era vackra skjortor och klänningar,
som om ingenting angår er egentligen,