Den blå fågelpojken springer,
men stegen landar aldrig,
som om marken smular sig innan fötterna hinner fram,
fotspår som försvinner i samma ögonblick de formas,
som om vi bara existerar i glappet mellan tankar.
Vi hinner aldrig dit,
kanske var vi aldrig på väg.

Han drar efter andan,
men vinden svarar inte.
Vi står där, fast marken under oss har försvunnit,
som om själva jorden inte längre minns hur den skulle hålla oss.
Kanske drömde vi,
eller kanske var det bara dimman
som andades åt oss,
och vi trodde att det var vi.

Den blå pojken vinkar,
men hans händer försvinner,
liksom himlen som aldrig funnits,
bara en genomskinlig tanke som vibrerar
över horisonten vi aldrig såg.
Men ändå går vi,
förlorade i fotspår som ingen kan hitta.

Vi minns inte längre färgerna,
kanske var de aldrig där,
eller så är det bara vi som förlorat våra ögon.
En gång blå, nu genomskinliga,
som segel som inte längre bär vinden.

Och pojken frågar,
men hans röst är bara ett eko av något
som kanske var verkligt en gång.
Vi svarar, men utan ljud,
som om svaren aldrig behövdes.

Stegen går, men ingen går,
vi rör oss, men det är marken som faller bort,
som om kullarna rullar över oss,
inte vi över dem.
Vi gräver,
men bara med våra tankar,
efter båtar vi aldrig sjösatte,
under gröna kullar där inget vilar,
där allt är en spegel av något vi aldrig såg.

Den blå pojken,
eller var han en docka,
ser på oss,
men hans ögon är gjorda av samma dimma
som omsluter allt.
Vad tänker han?
Vad tänker vi,
när vi stirrar på honom
och känner hur vår egen skugga
drar oss bakåt, ner i det som aldrig var.

Tre män sitter i en båt,
men båten flyter inte,
för det finns inget vatten.
Kanske är floden bara ett minne
som dröjer kvar i oss,
eller kanske är det vi som flyter
genom det vi trodde var världen.

Vinden kysser inte,
den slår oss inte,
den bara är där,
som ett löfte vi aldrig fick,
som en saga som slutar innan den börjat.

Och den blå pojken,
han står kvar,
men vi har redan gått.
Eller var det han som aldrig gick?