Jag var inte klädd,
det var ändå måndag.
många mil till måndag
Måndag låg tusen mil bort,
kanske var jag redan där.
Metorium,
Metorium,
orden ekade som en sång som ingen sjöng.
Tågrälsen ekade som en trumma av stål
Rälsen under mig var lång,
Tågets dunkande
en barndomsdröm
den kröp fram,
kanske stod vi stilla,
det kröp fram
mitt i ett landskap där himlen
kanske sjönk ner i havet.
många mil av längtan
Eller var det ett fönster?

Havet var gult, som en
rapsäng som aldrig sett regn.
gult som solen på marken
som sol dränkt raps
blommande raps
Och vågorna var gröna kullar,
som aldrig rullade, bara väntade,
som om de visste något jag inte förstod.

Mitt fönster var ett hav,
och fönstret hade inga kanter,
det sträckte ut sig in och ut
ut och in,
som om det både var tågkupén och ändå något annat,
en ö, kanske en ö
en ö av vuxna sagor, men utan bilder,
en bok av bark som jag längtade
som sommaren
jag inte kunde läsa.

Jag längtade.
Längtade efter havet,
eller kanske efter smärtan,
den där svedan som salt lämnar i små sår.
Men allt jag såg var
Metorium, Metorium,

Metorium, Metorium,

Metorium, Metorium,

rytmen av tågets trummor över landets vågor
jag såg på solen
jag såg månen
ett namn utan plats,
en plats utan namn.

Och tåget,
det var en barkbåt som flöt genom natten,
utan räls,
bara en lång räls som ingen tågvagn såg.

Jag var inte där.
Mitt i tågkupén stod en ö,
och på ön satt den blå fågelpojken.
Han sa ingenting, bara rev små segel av papper,
fyllde dem med vinden från ett hav som inte fanns,
eller kanske fanns, men bara i hans tankar.
Han såg mig inte, och jag såg honom.
såg.

Jag längtade.
Men jag visste inte längre vad jag längtade till.
jag längtade efter
Var det havet?
Var det vinden?
Var det den bitande kyssen av ett regn som aldrig föll?
Eller kanske bara tystnaden som fyllde tåget
som inte rörde sig men ändå var på väg,
alltid på väg till Metorium,

Metorium, Metorium,

ett mål

Metorium, Metorium,