Vi läser en bok om våld, tortyr. Och om våldtäkt. Inuti blir jag livrädd. Utåt inbillar jag mig att jag blir rädd. Men min fröken frågar. Varför blir du inte berörd? Jag svarar inte. Och hon suckar. Och jag suckar. Och hon skickar ett brev. Mina föräldrar får ett brev. Det är fredag. Kvällen blir dålig.

Jag sitter tyst på mötet med rektorn. Mina föräldrar sitter också där. De pratar. De är oroliga. De är inte alls roliga. Något verkar fel. Pappa saknar humor. Men så är han mest i källaren. När vi är hemma, alltså. När han inte sitter tyst vid matbordet varannan kväll eller så, vill säga.

Mamma skrattar när vi andra sover. I köket. Under fläkten med cigaretterna. Gula Blend, vill jag minnas. Kanske blå. Eller rosa. Hon sitter där med väninnan. Hon från huset mittemot. Jag hör att de pratar och jag skulle kunna höra vad de säger. Men jag bryr mig inte. Jag lyssnar inte. Jag somnar inte, men jag sover när de skrattar. Pappa köper en ny flaska au de vie på fredagar men dricker den aldrig. Ibland dricker han en Pripps blå. Ibland två, kanske tre Pripps blå. Han skrattar sällan.

I alla fall. Hur som helst.

Mina föräldrar nickar bekymrat när rektorn pratar. De nickar när fröken pratar. De frågar inte mig något. Ingenting på mötet verkar röra mig. Det berör mig inte. Pappa ser besviket på mig. I sin tystnad. Jag ser på honom. Mamma ser bekymrad ut. Vi pratar inte om det. Samma sak kvällen efter. Pappa går ner till källaren efter maten. När jag går in på rummet sätter mamma igång fläkten. Jag känner doften av en cigarett. Jag röker en i mitt öppna fönster. Funderar på att falla. Det blir natt och jag somnar och drömmer om filmen som de visade i skolan. Jag drömmer om rektorn och om fröken. Dagen efter vaknar jag igen. Går till skolan och kommer hem. Vi pratar inte särskilt mycket när vi äter falukorv med makaroner.

På mitt rum har jag en teve och jag har en videobandspelare. Jag ser en film om våldtäkt efter maten. Först blir jag orolig. Rädd. Precis som i klassrummet. Jag trycker på paus. Jag blundar i någon sekund. Jag trycker på play. Jag blir lite upphetsad. Jag blir rädd. Jag är femton år. Jag spolar tillbaka. Jag spelar upp scenen. Jag spolar tillbaka och trycker på play igen. Jag andas tungt. Jag spelar upp scenen igen. Och igen. Och igen. Jag är bara femton år och jag knäpper upp mina byxor. Mina föräldrar ser på rapport när jag för första gången kommer till en våldtäkt. Jag kväver mina andningar, mitt skrik i kudden. Biter i kudden. Fantiserar om att bita i en man. Sedan fantiserar jag om att bli biten av min våldtäktsman. Fantiserar om våldtäkt. Det oroar mig. Jag är femton år och kommer se filmen många gånger.

Mamma försöker en dag prata om mig om att jag måste visa mina känslor. Jag visar inga känslor. Jag svarar inte henne. Hon blir tyst precis som jag. Vi verkar ha stängt av. Hon har uttryckt det så innan. Att jag är avstängd. Jag tror inte att jag sa något då heller.

Den natten ser jag en film om våldtäkt igen. Jag gör det flera gånger. Kommer flera gånger under de kommande veckorna. Om och om igen. Samma scen om och om igen. Och jag kommer. Om och om igen. Tänderna biter i kudden. Jag önskar att kudden var en kvävande hand. Jag hyr filmer om våldtäkt. Jag går till en butik och upptäcker porr. Våldsam porr. Jag börjar titta på porr varje helg. Medan mamma skrattar i köket kommer jag. Medan jag känner en svag doft av tobak. När grannen skrattar i köket. Ljudet av skratt när jag kommer till våldsporr blir mina helger.

Många år senare skriver jag ett manus till en film. En film där en flicka blir våldtagen av sin pappa. Den spelas in. Pappa blir ledsen och slutar prata med mig. Mamma är död. Hon dog i cancer för några år sedan. Grannen var på begravningen. Ingen skrattade Ingen hemma blir stolt av min film. Den är stark står det i tidningen. Den berör. När vi spelade in våldtäktsscenen blundade jag. Jag andades tungt. Jag kom. Utan att ta på mig själv. De skriver i tidningen. De skriver att jag startat en viktig diskussion. Att jag är viktig. Jag sitter på scener och berättar om min film om våldtäkten. Jag är med i intervjuer. Någon frågar mig om jag varit utsatt för övergrepp. Jag svarar nej. Jag säger ingenting om att jag egentligen inte har någon relation med min pappa. Jag säger inte att han slutade prata med mig när filmen kom. Pappa dör utan att vi någonsin igen pratar med varandra.

När jag kommer hem, ensam i mitt hem, varje kväll sätter jag på en film. Jag har en vibrator nu. Och jag låtsas att den är en kuk. En tjuv som kommer till mig i natten. En rånare i parken. Nästa natt är det en kollega. Johan, vår vaktmästare våldtar mig. Min chef våldtar mig. Och jag kommer varje kväll. Utom på söndagar. Då går jag till en kyrkogård och sätter mig på en bänk. Då sitter jag vid mina föräldrars grav. Det är en ritual utan känslor. På söndagar finns inte sexuell laddning. Söndagar är en besvikelse. En tom dag. På måndag går jag till jobbet och på natten våldtar de mig igen.

Ibland fantiserar jag om att mötet med rektorn var utan min fröken. Utan mina föräldrar. Helt själv. Utlämnad till min rektor. Jag drömmer om när han våldtar mig.

Jag känner mig smutsig ibland. Oftast inte. Mitt arv spelar roll. Det skriver de i tidningarna. Jag gör aldrig någon mer film. Jag vann några priser. Jag bytte jobb. Jag hade många olika arbeten. Många kollegor, många nätter. Ett helt liv. En dag ska jag också lägga mig ner och dö. Men alla andra dagar kommer natten och jag med den.