Jag förlorade min röst och mitt tal en gång.
När jag bröt min arm under en hockeymatch.

Stumheten blomstrade i ett tomt helvete där min
kropp inte förmådde få fram ett enda ljud.

I absolut uttryckslöshet stirrade jag på spelarna och
isens totala likgiltighet när jag sakta gled mot båset
under dov tystnad.

Jag tänkte mig en vidunderlig gammal kvarn som började
snurra och som riste i mina stämband och jag förmådde efter
tio minuter stöna.

Och medan min far körde mig till sjukhuset kände jag hur
en författare där blev född.

Som en gång absolut ordlös gapat mot Mefistofeles iskyla
och brännande likgiltighet.