Långa tåg av längtan
sträcker sig genom natten,
knyter oss samman i tystnad,
väver våra liv som gamla väverskor,
gnager på sina egna ben,
gnager på våra – vi flätas, trådar, skuggor, sammanflätade.

När dagen slutar,
är vi hopvävda, inlindade,
men när morgonen gryr
ligger vi nyförlösta, ensamma,
vaggande i en båt, en vagga,
vaggande, förlorade i vågornas rytm.

Vi duckar för fyren,
för ljuset som sveper över oss,
vi duckar för vårdkasar
och lägervakternas skarpa sken,
långa tåg av längtan
och våra kroppar, som i hemlighet, flätas samman.

Vågorna stelnar som stearin på ett bord,
som stearin på dina fingertoppar,
ljuset brinner, en ensam fyr i natten,
våra fingrar flätas,
över den slitna bordsytan,
där årens spår syns, grova och djupa.

Nonorna gnager på sanningen,
gnager på epistemen,
river, för att bli fria,
fria från de sanningar vi flätas in i,
bort, in i båtens inre,
vaggas, gungas, in i det stora okända.

Mödrar ihopsydda
med ihop sydda munnar,
som inte talar,
de håller på sanningen,
som en mosaikbädd under oss,
för att vi själva ska få lära,
lära av våra försök
lära av våra misslyckade försök,
lära av våra brutna vingar.

Vi breder ut kartor,
segelrullar som rullar ut,
blå färg spiller över, vi älskar det blå,
blå som natten,
som fyren leder oss genom,
genom mörkret
genom huden,
genom hundens svarta timmar.

Och utan vetskap,
utan kunskap
vaggade till sömns,
i ett hav
i ett tåg
i ett,
långa tåg av längtan.