Återsett Änglagård, ganska rysligt längesen! Lätt att känna mig kluven till denna "västgötska kulturhistoria", komiskt uppskruvad kring en kärv botten.

Stundvis tycks den både fyndigare och djupare än jag greppade då 1992, i varje fall mer snyggt filmad. Stundvis blir intrigen överdrivet affektsökande, och faller snabbt platt. Både jag och min kvinna fann första halvan lovande - sedan spårar himla massa ur (som må upplevas som äntligen kul).

De har precis lagt upp första filmen på svtplay. Kollade nyss med min älskling från varsin ände av telefonförbindelsen, två kvällar halva i taget. Andra sommaren for jag med släkten på bio till den julen (och tredje delen visste jag inte ens fanns).

Förut framstod de flesta av dessa bybor mest som insnöade figurer, och är i viss mån karikatyrer. Emellertid nu ser jag lite mer realism bakom rollgalleriet, och kan hysa sympati för hela bunten var och en.

Under påminnelsens förlopp känns det som om de vore tjugo-tretti centrala gestalter,"Jisses där var han och minsann hon, och den också!!!". Förvånar mig att dem vi följer blott är tolv-tretton personer, som i en relativt vanlig familjefilm.

Colin N. med skådisar får en svensk by att tyckas jättelik, fastän de aldrig samlas kring något torg, bara skogsvägar och lanthandel, kyrksal och skilda hus.