Orsaker till att
en människa vill
kunna skapa en

känsla av harmoni
och stabilitet i
eget sällskap med

annan, kan vara
rädslan för att
'klappa ihop' mentalt

utan detta moraliska
stöd och 'någon
att tycka om'.

Att utan permanent
sällskap, om än
kiv, tjafs, gnat

kan kännas nog
så irriterande och
som brutalt stundom.

Behovet av sällskap
övervinner det mesta,
om behovet av

sällskap känns kunna
motverka missbruk, rent
personlig nedgång samt

en allmän känsla
av ren anarki.
Någon kan tänkas

få behovet av
egen metod, ordning,
tillgodosedd genom att

'gå i kloster'.
Det vill säga
det som en

tids vistelse eller
'för gott', kan
skapa känsla av

ständigt sällskap, minutiös
påkallad ordning. Som
medlemskap i förening,

gående till fängelse,
någon sorts med
disciplin styrd vardag,

som i Scoutrörelse,
ordinarie militär bildning,
hjälporganisation et cetera

kan vara ett
saknat stöd ytterligare.
Samt att avsaknad

av mänsklig kontakt
och som moraliskt
stöd skulle skapa

känslan av att
ensamhet skapar kaos
och mental s'nedgång.

Alternativ till att
bo samman kan
vara att ha

sällskap, bara att
i varsin't eget
krypin att förvalta.



(Här säkert högst obehövligt behov
av att sätta ord på någons känslor.
Eget behov är dock som ändlöst
inom oöverskådlig tid samt...)