När livet tog slut så var jag bara ett litet barn

inlåst i ett trångt kolsvart språng

lindad i ett ondskefullt garn

så skrek jag "släpp ut mig" hela dagen lång

det fanns ingen som kom

men till slut var min far där

hakade loss sprinten och tog mig i sin famn

sedan den dagen var inte barndomen min hamn

sömnen var täckt av mardrömmar 

björnligan kittlade mig till döds i sina sömmar

jag gick aldrig in hemma ensam

där fanns den onda skepnaden i den mörka gången

barn kan döda barn

själsligt fysiskt psykiskt 

glädjedödaren är uttagningen till brännbollen

att vara annorlunda snabbast bli vald sist

det första minnet lyder

Jag kryper längs golvet och sväljer krossat glas

pappa ser försent och tar mig upp och ner 

skakar mig obesinnligt för att få ut det vassa

det andra barndomsminnet förklarar ormfobin

två tortyrerande pojkar får syn på oss

de tar fast våra små kroppar vi kommer inte loss

"Nu ska ni dö" skriker de

medan de kastar oss in i ett hav med ormbunkar

"det växer ormar ur ormbunkar" hör ni väll

deras hårda tag naglar in i vår magra hudkostym

"nu skall ormarna äta upp er" sedan en hård duns 

skrattande sprang de ondskefulla pojkarna därifrån

segrande över två livrädda små nyförälskade barn

mörkret föll över våra tidigare rena sinnen

svärtade ned vår framtidstro

sömnen fick aldrig mer någon ro