Jag fick ett samtal från Finland.

Efter det stängde jag av mobilen för att bekräfta tystnaden.

Öppnar inte dörren om någon ringer på
så att jag dra nytta av ensamheten.

Måste tänka.

Distansera mig.

Låta det rinna av mig.

För barndomen får inte allt komma för nära och rubba mina cirklar.

Men det är inte lätt att undvika att minnas det forna helvetet.

Efter psyksjuka samtal från vårdboendet i Finland.

Det hjälper inte att boendet ligger fint vid Pyhäjärvis strand.
Kärringen hittar hela tiden något att klaga på.

Och hennes hjärna hittar på fascinerande saker.

Jag blev anklagad för att ha mördat min exfru för att jag inte längre
nämnde henne i våra telefonsamtal.
Försökte förklara att det är just därför det heter ex.

Och för en tid sen skulle hon Polisanmäla mig
för att hon hade hamnat på det boende hon nu sitter på.
Intressant!

Och nu i veckan ville hon pöltsligt att jag
skulle hjälpa henne med att flytta till Sverige igen.

Blir inget med det, hon är på sin sista hållplats nu.

Undrar var hennes Gud finns nu?

Prästerna har ju skedmatat henne med huvudlösa
lögner hela livet.

Vilka hon naivt alltid trott på.

Hoppas att jag inte blir lika dan när jag blir gammal.

Då får barnen putta mig över kanten på någon klippa
vid en promenad.