Så som en kameleont

vandrade hon runt under livets gång

i skymningsljuset hörde hon den sång

från sin mormors vaggande röst

den var den varmaste tröst

när barndomen tog för stora kliv

då hon gav den tryggaste röst

bort från demonernas onskefulla liv

det sägs att från en lycklig barndom

så minns barnet ingenting

är det som så att jag fått min dom

då jag minns allting

rädslan otryggheten och enrodnande blyghet

osäkerhetens lov

försökte ta mig in i skogens nät

fångandes in i naturens ljuvliga rov

mina steg var snabba och jag sprang

sprang fortare än vinden uppför dess rankar

bort från mina arma tankar

ville inte gå hem för där fanns ondskan kvar

tanken vetskapen om att jag snart skulle dö

inte finnas mer under torterande följe

hungern och min bästa vän katten

gjorde att jag till slut kom tillbaka om natten

... till hemmets "ljuva" vrå