Hemmets "ljuva" vråSå som en kameleont vandrade hon runt under livets gång i skymningsljuset hörde hon den sång från sin mormors vaggande röst
den var den varmaste tröst när barndomen tog för stora kliv då hon gav den tryggaste röst bort från demonernas onskefulla liv
det sägs att från en lycklig barndom så minns barnet ingenting är det som så att jag fått min dom då jag minns allting
rädslan otryggheten och enrodnande blyghet osäkerhetens lov försökte ta mig in i skogens nät fångandes in i naturens ljuvliga rov
mina steg var snabba och jag sprang sprang fortare än vinden uppför dess rankar bort från mina arma tankar ville inte gå hem för där fanns ondskan kvar
tanken vetskapen om att jag snart skulle dö inte finnas mer under torterande följe hungern och min bästa vän katten gjorde att jag till slut kom tillbaka om natten
... till hemmets "ljuva" vrå
|
Nästa text
Föregående Leo Lo |