Jag vågade inte drömma 

Medan sången och musiken dånade ut i tysthet satt jag i ett hörn och lekte med fantasier som var mig bundna 

Jag hade aldrig på avsikt att såra någon, nej. Det enda barnet inom mig ville ha va förståelse och kärlek från någon annan än mig själv. För jag förstår mig själv. Fast älska är svårt. 

Älska är som att fastna vid nån som inte alls känner samma sak, som bara vill ha det där romantiska utan att ha en titel. Älska är som att ge någon en del av dig och sedan kommer den biten aldrig tillbaka. Personen ifråga kanske aldrig förstår det, att den förgör mer än uppmuntrar.

Kärlek för mig är ett komplicerat ord att klura ut och förstå.

Relationer ja, det har jag funnit mig i, men att sätta starka ord kring dem har aldrig funnits. Trots att det gått vägen ett tag så fastnar jag liksom i vem är jag, vad vill jag, vem är du, vad vill du tänkandet.

Alltid lika jobbigt att försöka förklara vad det är man vill och behöver.

Trygghet och helvete går liksom inte ihop för mig. Saknar den efterlängtade vintern då klockslagen på dygnet äter upp själen.