Det jag ser är min sanning,
den glittrar inte som era sagor,
den bär inga kronor av guld eller ljus,
den blöder inte från hjältars svärd,
men den är där,
i varje ögonblick som faller genom mig.

Mina ögon väver världen,
de trasslar i ljuset,
bryter skuggorna tills de blir mjuka,
och det som uppdagas framför mig
är sant, om än ofullkomligt.

Men vad är fullkomlighet?
En saga ni klänger er fast vid,
ord staplade som torn,
högre och högre tills de faller
med en viskning av lögn.
Era sagor sjunger om sanning,
men vad vet de om havet
som dränker varje vers i tystnad?

Min sanning är gryningens spricka,
kanten av en spegel som aldrig lyser klart,
men ändå speglar allt.
Och även om den är trasig,
är den bättre än alla era fabelvävar,
som aldrig ser sig själva i dagen.

Sanning är inte perfektion.
Det är inte riddare på hästar,
inte skuggor som göms under ord.
Det är vinden i kvinnans vingar,
det är den blå fågelpojken
som vilar på sin sanning,
en vinge som aldrig slog sig fri.

Och när ni talar om sagor,
ser jag bara skärvor i vinden,
flygande mot horisonten,
medan min sanning ligger kvar,
ofullkomlig,
men mer än tillräcklig.