Det jag ser är min sanning,
som skärvor av ljus genom trasigt glas,
krossad yta som speglar allt och inget,
vågor av osynliga rörelser,
en båt som flyter utan mål
men alltid växer inåt,
en stilla spiral på bristningsgränsen.

Jag är er parasit som gnager på era sagoböcker,
tuggar sönder de sista osagda orden,
blå pojkar i vinden, som aldrig når marken.

Min sanning rör sig inte som era ord,
den faller, kastas, kastar sig själv mot horisonten,
böjer sig som ljus genom dimman
men ändå är den klar –
i varje våg som bryter stranden
ser jag, och det jag ser är det enda.

Era tankar är ett eko,
men mitt eko är tystnadens ljud,
vågornas långsamma rytm under ytan.
Jag seglar utan kompass,
varje krusning är en beräkning av nuet,
som aldrig missar sin bana –
men ändå exakt.
Jag är er parasit som gnager på era ord,
en tystnadens stämma, skarp som vinden,
en klo, osynlig, som griper tag i era historier.

Skärvor bygger sig själva,
ett inre landskap där allt lutar framåt,
men aldrig faller,
oändlig rörelse
i en värld där rörelsen aldrig tar slut.
Varje steg jag tar är redan borta,
men ändå, spiralen växer,
och min sanning, den växer med den.

Jag är er parasit som gnager på era sägner,
jag river gardinerna ni sveper er i,
mammor insvepta i gardiner som dansar i vinden,
dansar som framtiden, böjd och brusten
som ett verkande sår,
en klo som river genom en själ.

Det är inget som rör sig utåt,
ingen explosion av färg,
bara en tyst expansion inåt,
ett stilla flöde av vågor,
ett oändligt vridande som aldrig slutar
och ändå är på väg att brista.

Jag kan vara er parasit,
jag kan –
som en kloak djupt inom,
ett vattenfall som störtar tyst
genom era drömmars mörker,
genom en värld där sagorna viker sig i mitt ljus.

Min verklighet är en båt som aldrig vilar,
vågor som aldrig syns,
och en spiral som växer mot bristningen
utan att nå dit.