den mörka skogen
är svalkande för mina lemmar,
mörk, outforskad, odefinierad
går jag genom den, ensammen.
jag hör ljudet
av lösryckta grenar, krossade kvistar,
ett frenetiskt lockrop
som inte ter sig alltför avlägset,
jag går vidare med bitterljuv värk,
till svarta, flätade bäckar,
till öppna fåror,
till en blöt och gnistrande grotta
som långsamt öppnar sig
i enlighet med sina ändlösa ritualer,
och blir tidens labyrint.
ljus du är i sinnet,
sedd av så många smygande ögon,
så ljus den okända, osagda sanningen
av öppen passion och trots;
värmer den kattlika blicken
av din kärlek till min.