Här vid havet vadar samvetet ut om natten och kyler sig.
Och tvången hänger sig i furorna och kammar ut sig
i gräsmattans dagg.

Man kan vakna utan sig själv.
Tvingas leta upp varje beståndsdel som skärgården
stulit när man glidit in i svarthamn.

Sammansättningarna blir olika.

Fåren, falkarna, svanarna och måsarna missar
aldrig någonting.

Människans tankspriddhet lyser som fyrar
under nattens tjärn.

Jättarna vaknar under longflash och isophase.
Klär sig med framtidens krig.

Nattsömnen är svarthamn och drömmarna slår
som liar i vrakveden.
Letar efter morgondagens händelser.

Den synska damen har blivit gammal och dement.
Hon syns gå omkring här ute framåtlutad med tungan
ut ur munnen. Alldeles nerslagen av sina egna förutsägelser.

Här på Öckerö andas fortfarande vikingatiden borta
i engelsmännens hage och vid Mariakyrkan. Och häxbålens
glöd kan ibland blossa upp under jord.

Jag är mer svarthamn än dagslända.
I brons stegrad.
Irrande solkatt.

Jag minns mina barndoms illdåd här ute på
galaxens ytterkant.

Men mina småstenar är ju ingenting mot det.