Kan jag gå ensam genom Metoriums gator,
där skuggorna vaknar innan ljuset,
gatstenen viskar
som aldrig kan höras i
dagens brus?
Dagens brus
Jag går långsamt,
långsamt genom staden som aldrig sover,
där varje steg ekar,
ekon som om gatorna själva andas in stillhet.
Metoriums hjärta slår, långsamt, dovt,
en uråldrig klocka, dold bakom dimman.
Träden längs vägarna bär på morgonens första ljus,
det glittrar
ett mönster av grenar vingar
armar, fingrar,
droppar av dagg som hänger tungt i luften,
och varje gathörn bär på ett löfte
en plats, ett svartvitt fotografi,
där jag kan stå stilla, ensam, utan att försvinna.
Utan att försvinna
Kan jag gå ensam här,
när varje husfasad känner mitt namn,
och asfalten under mina fötter redan minns
alla steg jag ännu inte tagit?
Metorium öppnar sig,
öppnar sig som en mor,
som om jag går genom ett landskap av minnen,
om jag går genom ett landskap av minnen,
där varje gata har en egen historia,
en visa,
varje fönster blinkar,
med ögon som sett fler morgnar än jag kunnat räkna.
2 miljoner 1 hundra 98
2 miljoner 1 hundra 99

är det bara jag och mina tankar,
blå tankar,
som flyter genom stadens tysta andetag,
som en ensam flod genom stilla gator,
i Metorium,
där morgonen alltid tycks ny
och ändå ett svartvitt fotografi.