Gardinerna rör sig som havet,
där havets spegelbilder sakta sväller.
Fönstret är havet, och havet är jag,
ett vitt brus som slår mot golvets kant,
ett eko av vinden som smeker vit skum.
havet är fönster fönster är havet havet
är jag se vita gässen vita gardinerna vita
över golvet, som vågor, mjuka, svepande
mjukt och utan ljud,
gardiner som dansar över golvets kalla yta
de rör sig utan att röra

De blå pojkarna i tavlorna stirrar ut
Pojkarna i tavlorna, de blå,
Blå pojkar på tavlor pojkar utan
vingar står i mitt fönster vajar
över fälten de blå, står stilla,
utan vingar, vilar de i vindens famn
De blå pojkarna i tavlorna stirrar ut,
genom glas, genom fönster, genom mig.

Deras vingar är av vinden,
de svävar över fälten,
över horisonter som inte längre
tillhör någon, vajar som vinden själv,
vinden själv över vågorna deras ansikten
klär in tavlorna, rader av blickar, bland
alla förgulnade skuggor


Inne i mig växer dockorna,
Dockor i mitt inre,
Dockor växer i mitt inre,
utan trådar, utan ansikten.
de växer utan ord, utan trådar,
utan hopp om att leva.
De vandrar genom en
natt som aldrig tar slut
utan livlinor utan ankare
utan munnar,
de vinkar mot natten,
vinkar men dansar inte.
deras rörelser är tomma,
deras händer berör inte ljuset
De vinkar mot natten

Hör du takten hör du stampen mot
golvplankorna
över gräset, över det blå gräset
vatten som yr dansande steg
dansande över blå
blått gräs stranden

I mitt inre växer sagor,
sagor växer i mitt inre,
krökta sagor, splittrade,
skärvorna faller bit för bit,
hagel över blottad hud
och haglen faller över
min blottade hud
Det är som om hagel faller,
inte bara över marken,
över min hud,
ljuset genom ett sprucket glas.

men vinden, alltid vinden
Och över allt detta
vinden, alltid vinden,
som vaggar blå fält vaggar
sanden vaggar vågorna dockorna
som stampar i mitt inre
bär med sig den stilla natten
vaggar allt till ro, och ändå rör sig
natten, stilla och oändligt, i mig.