Du, jag vet en hemlighet

Jag har lagt stenen i mitt hjärtas hål
Den du viskade till i natten
Den du strök varligt mot din kind

Solen hänger där varje dag
Men jag tar ner den. Tar ner den och Skriker

att man inte får hänga sej

Sen låter jag den lösas upp över vattenytan
som sjok av brynt smör och sorg. 

Flyter jag  igenom den

Sjunker jag,  inunder den

Bara där          är jag tyngdlös

Det var din pappa som tog ner dej. 

Då hade jag ännu aldrig skrikit,

Att man inte

får hänga sej.

Månen är alltid kvar

Tittar på mej
Där jag sitter på klipphällen alldeles intill,

där ditt land tar form

”Mitt barn, jag är hos dej nu” viskar jag

Vattnet rör vid mej nyfiket, kryper närmare

som värme och toner               

som tankar och hjärtslag

bär mina tårar som årsringar av evighet och frånvaron av tid

Tidvattnet;

Det var det som var din hemlighet

Det finns en pojke på månen
han kan något  som ingen vet

för han kan mana vattnet

att vandra upp på land

Det är flod nu,

på en klippa blandas vatten

Och Jag känner dej

För evigt

Min Kära ~