Peter och pånyttfödelsen
Jag träffade en zombie på stan. Nu är vi bästa vänner. Han blir bara bättre och bättre från sin psykos. Vi håller varandra i hand på köpcentret. Psykiatrin har gett upp hoppet om honom för längesedan. Vi lyssnar på Satie hemma hos mig och mediterar. Samtalens sanningsljus som tar honom ur skruvstädet. Under långa pikniks i skogen sjunger vi och skriker. Det är en väldig ömhet mellan hos och han är inte en zombie längre. Hans uppväxts alla helveten vrålar i kropp och själ. Det nödvändiga hatet, vreden och en sorg som flödar med värme. Han läks sakta och blir en människa igen som du och jag, som vem som helst. Med kärlek och sanning knäcker vi sjukdomen och glädjen vaknar ur sin långvariga koma. Han börjar jobba på halvtid och vi städar hans lägenhet. Det har gått 8 veckor sedan vi träffades på stan första gången och även jag är förändrad. Samhället med sin ytlighet och speed och hur människor springer och jäktar ifrån sig själva tills livet är en utmattad tomhet. Man skulle behöva leva på ett mycket lugnare sätt och gå på djupet av livet. Peter skriver på en bok om sitt liv. Ångesten är borta och det har öppnat sig ett fält av tid, kreativitet och kärlek för honom. Jag har blivit en öppnare och gladare människa och insett att även jag har problem, och för att kunna lösa ett problem så måste man erkänna att det existerar och bli ödmjuk.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 24 gånger Publicerad 2024-09-21 13:31 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |