Jag sjunker ner i stolen, städarens kropp,
lånad av natten, fylld av fotsteg och
ljusstrimmor från fönster som fladdrar
likt fjärilar mot skogsranden.

I min fantasi seglar en pojke neråt,
en blå skugga mot gatstenar.
Jag drar kniven, låter hans röst sjunka,
vattnet tar honom i sin svala hand,
och kanalen öppnar sig, som om den alltid
varit en dörr.

Ingen tittar, alla blickar uppåt,
mot fyrverkerier, röda explosionsrosor,
konstgjorda stjärnor som brinner ut.
En svart hund slickar sin såriga tass,
under trappan där skuggor växer.

I mitt inre en annan plats,
dockor dansar, deras lemmar som trådar,
varje steg en repetition av andras misstag,
sådant jag städar bort när natten är tyst.

Jag dränker mina händer i smutsen,
rörelsen blir långsammare,
skärvor av glas, av sanning, av guld –
den spegelbild jag undviker.

Och när morgonen kommer,
vilar jag under träden, cyklar längs vägen
mot en värld där städning inte längre behövs.