När frosten kommer går jag över bron.
På rika kristaller med fattiga skosulor.

I minnet nattvaktens spegelblanka Atlant
med examen från ångesten.

Jag har sovit hela livet och
lurat alla jag mött.

Jag vaknar utan någonting och klär
på mig blind för framtiden.

Jag kommer åt skogskontakten och sjukhuset
visar sig. Där trollen och jättarna ligger som
utan att tänka sig för försökt stjäla solens ljus
i sina tvinnade händer och ögonskålar.

När frosten kommer går jag över vinterbro.
På rika kristaller med fattiga skosulor.

Knastret liknar kristallradions eller när man
blir kär för första gången.

Spådomens foster diar i gråtunga diken där
bönder sedan länge begravt historiens tysta vingslag.

Vad som komma skall måste alltid först planteras.