Över jorden strömmar ett mänskligt tidvatten,
De fruktansvärda flyttarna komna ur krig —
Ett folk som lägger sina liv på ryggen
På väg mot en åldrande födelse.
Deras gårdagar är försvunna i skrikande ljud,
Och morgondagen bär en mörksvart slöja.
Hjärtana som slår under deras hastiga kläder
Är fulla av stammande snyftningar.
Deras ögon är torra som hundraårig sand.
Allt väsen av ofattbar sorg ekar
Och hopp är ett ord i en ordbok,
Bara det och inget mer.
Åh, vise män, hur länge kan det här pågå?
Vilken hamn finns för de otaliga fördrivna?
Vem kan nu ge fiskarna och bröden,
Eller hålla den gyllene lampan högt?
Ge oss, vi ber, den visdomsfulla vägen —
Lägg den under våra fötter,
Så att vi kan stoppa boskapsdrevet
Och allt vanvettet
Och hitta det bättre sättet.