Ett konstverk i havet,
ett meningslöst,
menlöst universum
men ändå
vi drunknar,
vi simmar.

Vi jagar meningen,
vi jagar barkbåtar i bäckar
letar efter oss själva
i vågornas brus,

där den blå pojken
svävar,
den blå fågelpojken,
under vattnet,
i vattnet.
Havet Paradoxen
är havet
vi är båtar utan
roder,
blåser,
sjunker,
och återuppstår.

Den nakna kvinnan
med vingar
flyger över vågorna,
flyger över vågorna
mellan himmel och hav,
ett eko
av alla våra röster.
Meningslöst,
men vi finner meningen.

Vi är färgerna som
suddas ut,
förstärks,
suddas ut i
ett ändlöst hav,
i ett fönster mot intet.
ett fönster
havet, bäcken barkbåtarna

Den svarta hunden simmar,
simmar,
drunknar,
flyter,
och drunknar igen.
Vi är penseldagar,
tysta skrik,
den blå pojkens rop
som hörs som ingenting
hör,
den blå pojkens sång
som aldrig tystnar.

En revolt i varje
andetag,
en tår
i varje våg.
Den nakna kvinnan flyger,
och vi är bara sand,
vi är vatten,
luft.

Ett hav
havet universum
som utan strömmar
rör sig mot kaos,
ett hjärtslag mot horisonten.
Kanske där, i överlappningen,
mellan fönstret och
vattnet, mellan skrattet
och mörkret, finner vi,
förlorar vi,
vi förlorar
den enda kosmiska meningen.