Jag såg de bästa skeppen,
förlorade i drömmar,
hysteriska, nakna, drömmar,
se den blå pojken i skymningen,
se de blå pojkarna på
skepp av drömmar
ensam.
Galenskapens skugga sveper
sveper som segel
som segel över haven
Som trasiga segel
trasiga segel värper
värper svarta ägg
svarta ägg som sjösätts
som galjonsfigurer
ur munnen på unviversum
natten morgonen
morgones bris
över gator av förlorade möjligheter,
över gator av mosaik
där rispade fotsulor
lämnar spår
åt sina förföljare
följare
där den svarta hunden
vakna i nattens mörker,
vankar in i nattens mörker
en tyst följeslagare.
Stjärnor bleknar,
månen grå som en ensam,
sten
en bärande mor
en bärande mur,
i en labyrint av minnen.
I en
drömmer om frihet,
murarna av oro kramar dem,
muren av ord
som ett band av trådar
som binds av den nakna kvinnan
som binds runt masten
mastens mjuka segel
med vingar
kvinnas mjuka vingar
av mjukhet,
som viskar hemligheter till natten.
Natten är en evighet,
Evigheten en blå fågel
där skuggorna dansar,
dansar som dockor
i ett trasigt rum,
och namnen viskas,
som böner för dem som
har förlorat sig själva.
Förlorat sina händer
En känsla av förlust,
kväver orden,
men viskar i mörkret,
sorgsna röst,
stilla observationer.
De bästa sinnen,
i girig tystnad,
blir en ekande skugga,
seglen som slår,
en kamp för att höras,
och jag står här,
åskådare till kampen,
med tankar som svävar,
som vågor över en stilla strand,
där evigheten är en tyst fågel
i mörkret,
en fågel som bär med sig
Den ensamma blå pojkens hjärtesorg,
och ekar av tidens gång.