De svartabyssiska skogarna
med lava runtomkring
som sträcker sig mot slogarna
och sedan ingenting
och sedan gruslandskap
och sedan berghällsring
kring ginnungagap,
gick jag med min fackla
och barnbarfotafötter
att längs abyssen vackla
mot svedda, svarta rötter.
Vad jag inte visste
var vad som fanns runtom,
men endast att det riste
i stigar som jag kom -
min fackla vägar välvde
som skimrade och skälvde.

De upplysta konturerna
gav hopp om kompani
med frändfragmentsfigurerna
som blinkade förbi
att lysas upp igen
och skymtas skört och kort
och blekna veka än
och kvickt passera bort;
i skenet av min lykta
uppsvallade och svängde
fragment att flimrigt flykta
längs väg som villsamt krängde.

Som krängde under fötterna
omkring sotsvarta träd
med lava ner till rötterna
att missväxtvärma säd,
och ej ett ensamt grönt
min låga gav av liv;
det enda bränder rönt
var nattväg halluciv.

För ändlösa var farleder
min fackla välvde fram,
och frändlösa vi var neder
förvittringsskogars stam.
Inbrända bilder darrade
från stoftuppstigen pyr
och under allting knarrade
den väg som stegen styr.
I snävbelysta snirklar
jag vandrade i cirklar.

I sinom tid förvittrade
vision, min väg, och trä,
fragmentfigurer fnittrade
och jag gick ned på knä.
Och i avartens slavabyss
min sista gnista göt
fragmentfigurers kyss
varpå min flamma flöt
till slogar, dit de sträckte
de levnadsland jag gått
där slavdrivssläktet släckte
det ljus som mig förrått.
Jag faller, facklan falnar
och lavlandskapen svalnar.