Eftersom natten följer oss
in i mörkret, en hand som flyter
en båt utan åror, vi är förlorade.

Vänta på mig vid havet,
låt ditt hår bli seglen,
håret som månar över vattnet,
som månskärvor, månspeglingar,
flätar framtiden in i nuet.

Håll mig nära – för nära,
som lakan kramar huden,
som vinden smeker ett segel,
förstå blåheten –
inte som en färg men som en känsla,
grått vatten, månstrimmor visar vägen.

En våt svart hund leder oss,
håller tystnaden, håller stormen.

Hur du känns i mina händer,
hur händerna söker, frågar,
svaren drunknar i vågorna,
oro rinner ut i havet.

Kärleken är en ängel,
förklädd till begär,
den nakna kvinnan viker sina vingar,
hundens tassar gräver ner dem
på kullarna där skepp rostar.

Tvivel viskar –
och vi är blinda för svaret.

Vingarna brinner,
och den blå pojken –
bränner in hennes kyssar,
en fågelpojke fast i sin egen hud,
vingslagen stelnar, förvandlas till fjädrar.

Den svarta hunden vandrar, cirklar runt,
runt, runt huset, en tyst karusell mot gryningen.

Vi sover in kärleken,
i cirkeln som bränner oss sakta,
utan dig, jag är inget,
inte – inte – något.

Den blå pojken drunknar nu,
den nakna kvinnan faller,
och den svarta hunden – ylar, ylar
tills månen dör i gryningen.

Och vi är kvar, vi är alltid kvar,
längs månstrimmorna,
tills ljuset bleknar,
och vi sjunker, tyst, tyst.