Jag går genom skogens amnesi
Och de öppna fältens brustna toner

Naturen minns mig aldrig
Bara havet kan ibland
Om skuggan faller rätt
Och den blygrå himlens lod
Slår som den gamla väggklockan

Tidsbarriärerna krälar i historiens uppvallade diken

Vinden ledde mig hem en gång
När anden föll ut genom ögonvrån och
högg hysteriskt i asfalten som ett vansinnigt
barn på gränsen till dödens likgiltiga saprofyt