En hand som flyter,
genom mörkret,
genom ett mörker,
genom vattnet,
sköljs upp på en
strand som en dröm,
en viskning ur nattens gap.
Fjädrar från den nakna
kvinnan singlar ner,
blandade med
månskenets skuggor,
blandade med
ekot av våra röster.

Den blå pojken vacklar
på klippan,
de blå pojkarna vacklar
blickar mot vågorna,
som ett barn i en storm,
söker efter den svarta hunden,
söker efter den svarta
blicken som stirrar
tillbaka, som aldrig försvinner.
Vi är spillror, vi är
barkbåtar i bäckar,
där våra händer griper
efter skuggorna, efter
vågorna. Vi drunknar,
vi svävar, vi famlar
efter varandra, men
vinden suddar ut
våra munnar
våra namn, vinden
viskar dem bort.
En hand som flyter,
som en fågelpojkes dröm,
en hand som svävar
över vattnet, som en
viskning från en annan värld.
Den blå pojken kastar
sten, sten som sjunker
i det blanka vattnet,
sten som sjunker
i det vi glömde,
i det vi glömde.
Havet vrider sig,
havet vrider sig,
vi är bara vind,
bara vind som
passerar genom fönstret,
som passerar
genom nattens tunnlar.
Och någonstans, där
borta, bortom månens
baksida, bortom tystnaden,
hörs den svarta hundens
tassar, som river
i sanden, som river
i vårt minne.
En hand som flyter,
försvinner mot horisonten,
vi står kvar,
en skugga,
ett andetag,
en glimt av det som var.