Idag, i allt busväder. I ur och skur. Just då jag redan varit ute på min morgonpromenad i en timme, ungefär, så mötte jag en 50-årig polack. Denne man, från Polen, var utomhus och sprang i bara kortbyxor och kortärmad tröja. När det var sådant miserabelt väder. Knappa 10 grader kallt. Ett ständigt smattrande av regndroppar på huvudet.
Jag var mäkta imponerad av denne man som var ute och sprang i kylan utan all den mundering som jag hade. Av ren nyfikenhet frågade jag honom hur länge han hållit på att springa. Det visade sig vara precis 1 timme. Och språngmarschen skulle tydligtvis fortsätta ytterligare några timmar. Han tränade sig inför ett maratonlopp. Jag fick veta att det som triggade honom till denna löpning var hans växande kalaskula. Han sa, beklagande, att allt annat på kroppen blir smalare, tappar fett, innan det är dags för kalaskulan att reduceras.
Nu var det hans tur att fråga mig ungefär samma sak. När jag sa att jag varit ute och promenerat i si-så-där 3 timmar så blev han imponerad.
”Kan du vara 55 år”? undrade han. ”
”Nä, lite mer, sa jag. Jag har passerat 70 år!”
Han blev riktigt överraskad, trodde mig knappt.

Vi män, i synnerhet jag, är väldigt känsliga för smicker. Särskilt när det handlar om min ålder. Och framförallt då han verkade vara mycket trovärdig i sitt sätt att reagera. Han trodde, på fullt allvar, att jag inte hunnit bli 60 år. Men, titta på fotot av mig, som jag såg ut då jag mötte denne polack. Kanhända var jag kvick i mitt steg, i mitt promenerande att jag faktiskt såg ut att vara 55 år.