på tidiga morgonen
blev de förvånade
då när ljusen
hittade dem.
i en välmenande gest
lyfte de en spindelaktig och svart tass
från vägkanten.
det frågvisa leendet log lite berusat
från så mycket ljus på huvudet.
det plötsliga flammandet
av en dubbel sol
slog sedan till
genom att äntligen få låta dem veta
att de inte var ensamma kvar
i mörkret.
de trodde att de visste något om
det avlägsna gnället
från nattens motorer
den tunna och berusade lurken
från människornas ficklampor
och det vita skallet från hundar
som cirklar omkring
i deras första tankar
på sömn.
småsten, gräs, träd, stjärnor
jord, sand, blomster
snurrar runt i en båge
till flöjtens charmande melodi:
alla ropar de efter något nytt
. . . att minnas.