Tänk dig att du står stilla, så plötsligt börjar alla springa 
Spring, säger det. Fortare, säger de. Håll tempot, säger de. 
I början går det bra och det är till och med roligt, men glädjen övergår snabbt i desperation att orka hänga med. 
Du börjar inse att hur snabbt du än springer kommer du aldrig att komma ikapp. 
I början är ni många som springer. 
Ni skrattar och skämtar, men en efter en ser du dem försvinna framför dig medan skratten blir till eko långt långt borta. 
Spring, säger de. Fortare, säger de. Håll tempot, säger de. Men benen lyder inte. 
Du snubblar och hamnar efter, du måste springa snabbare. 
Hjärtat bultar, varje steg gör ont, andetagen känns som slag och tankarna rusar. Snabbare. Hårdare. Men du måste fortsätta. Du måste. 
Spring, säger de. Fortare, säger de. Håll tempot, säger de. Men nu tar det stopp. 
Plötsligt faller du mot marken. 
Du ligger där, utmattad. Alla andra är nu långt borta. Du inser att du inte kan springa längre. 
Nu när du ligger stilla känner du det. Det finns ingen smärta. Ingen som skriker längre. Bara tystnaden, och ett hjärta som slår lugnare för varje sekund. 
Spring, säger de. Fortare, säger de. Håll tempot, säger de. Men nu är det försent.