I stadens vimmel, där två herrar går,
Deras vägar korsas, bland livets snår.
Den ena ler brett, som solen i skyn,
Den andra bär stormen, i sitt hjärta tyngd.

Herr Sol, med glansen, sprider ljusets fröjd,
Hans skratt som sommarvinden, fri och nöjd.
”Åh, livet är vackert, som ett blomstertäcke,”
Säger han och dansar, på livets spegelvägg.

Men Herr Skugga, med rynkad panna, tung,
Hans steg som tunga moln, bland trädens skugga.
”Åh, denna värld, fylld av smärta och kval,”
Suckar han och blickar, utan något val.

Herr Sol: ”Min vän, se på dagen, så klar och fin,
Känn ljusets kyssar, på kinden din.
Låt hjärtat öppna, se blommor slå ut,
För livet är en gåva, utan slut.”

Herr Skugga: ”Du drömmer en dröm, av glasskärvor och guld,
Verkligheten biter, som en skällande hund.
I mörkrets vrår, där tvivel sås,
Finns inget ljus, ingen glädje som väcks.”

Men där de går, med kontraster så stark,
Strålar en balans, genom livets ark.
För glädjen och sorgen, i varandras skugga,
Målar världens tavla, med känslornas duk.