Vi hade så bråttom
Vi genade i gathörnen
Vi sprang alltid barfota

Vi bar väskor fulla med färgade sedlar
och pommes frites

Vi trodde vi var genier
Vi trodde vi skulle göra avtryck
Vi trodde vi skulle förändra
något

Vi skrattade åt såren
Vi såg bra i mörker
Vi var så likformigt
unika

Man kunde använda oss till
maskerader
eller åtminstone
revolutioner

En gång såg vi världens största missuppfattning
komma gående nerför Övre Husargatan
blek och darrig, men fast i uppfattningen

En gång såg vi Joachim köra taxi
i väntan på genombrottet.
eller sammanbrottet

En gång såg vi Magdalena på Junggrens
förklara att ljussättning är som poesi
utan ord

Vi förstod precis

ingenting