med Marcus Aurelius självbetraktelser
i intensivt höstljus
borrmaskinen från andra sidan gatan
jag tror att de håller på att lägga nytt tak

jag känner med tungan på den omedelbara förintelsen
jag är en trött, gammal gubbe
som sitter vid motorvägen och dricker gin
jag tror att höstljuset får mig att minnas
fragment från framtiden
när huden är grå och slapp
trötta ögon, värkande skelett och sjukdomar 

ett växthus
av förintelse
det finns vackra objekt i det växthuset
en gul frukt
som ännu inte är död
kanske svävar den strax ovanför det blygrå fatet
kanske anas cesium-137 i luften
i det underbara växthuset

jag vill försvinna
bli till smutsigt vatten, till järngrå träd
ett fält av järngrå träd
är mitt sista andetag en natt som denna

om man kisar mot solen
så känns det som om man är gjord av höstljuset
det skalar av mig huden
jag är muskler , och fett och inälvor
som genomstrålas av det intensiva höstljuset
det är behagligt 
att läsa Marcus Aurelius självbetraktelser i detta tillstånd

höstljuset slungar ut en ny människa
på gatan bland trafiken, och människorna, återuppståndna ur sina vingar
cesium-137 kan anas i luften
en vacker dag som denna

det ofattbara, förnimmelser i någon slags rot
í något slags växthus av muskler
det ofattbara
i det intensiva höstljuset
som förintar, förtär, skapar  

att läsa och försvinna 
hur det som en gång bredde ut sina vingar
återgår till larvstadiet
hur människoansiktet framträder
på den slemmiga, lilla larvkroppen
som ligger i jorden och dallrar 
en vacker dag av intensivt höstljus 

en balkong ut mot horisonten
där skuggorna badar nakna
de försvinner ner i djupet om nätterna
någon sitter i fåtöljen
i ett växthus av muskler
en död kropp svävar strax ovanför fåtöljen
blir genomskinlig som en trollslända
i det intensiva höstljuset