Min första ångest attack-

Gruset knastrar under mina fötter.
Och vinden blåser mig mitt hår.
Jag vågar inte kolla bakom mig. Jag vet att det står folk och kollar på.
Jag behövde fly.
Det kändes som mitt hjärta skulle slå sönder där inne.
Det blev plötsligt svårare att andas och mitt hjärta sjönk.
Jag sträckte mig efter dörrhandtaget med vetandes om att alla inne i rummet kollade frågade på mig.
Jag såg ut att bryta ihop.
Jag bryter ihop.
I just detta ögonblicket på en grusplan bakom arenan känner jag mig så ensam.
Tankarna tar över.
Ingen gillar mig.
Alla hatar mig.
Ingen vill egentligen vara med mig.
Jag är bara i vägen.
Jag hade bokstavligen stått i ett rum där alla bara bad mig att gå. Ingen vågade säga det tills någon tillslut bad mig gå.
Mitt hjärta sjönk,
Ingen ville egentligen ha mig där.
Tårarna strömmar ner för mina kinder när jag springer ut på grusplanen och klickar in siffrorna till mammas telefonnummer.
Efter ett tag svarar hon frågande.
Jag vill bara bryta ihop, jag har redan gjort det. Men jag känner hur jag bryts och bryts tills det bara är smulor av mig kvar.
Innerst inne känns det som om jag överdriver. Jag berättar det flera gånger till mamma.
Jag tittar mig om försiktigt.
Längre bort står några killar samlade och tittar på mig.
Jag darar och vrider på mig mycket.
Jag står ungefär i mitten av grusplanen.
Längre bort står några arbetare och tittar på mig.
Innerst inne hade jag önskat att någon kommit fram till mig och berättat att jag var önskad. Att jag var värd.
Men ingen kom fram. Vilket är okej.
Mamma och jag bröt samtalet efter 15 minuter. Jag kände mig mer lugnad till mods.
Jag kunde inte gå tillbaka in i omklädningsrummet. De ville inte ha mig där.
Jag bestämde mig för att gå tillbaka tills lägerbyggnaden. Jag mötte flera på vägen dit som jag sett tidigare i veckan.
Ingen sa någonting,
Alla bara stirrade.