Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Solstrale… Målningen är akvarell och valdes då den har ett starkt ljus med skarpa konturer av skuggor. Ljus söker vi alla. Dock i mörker kan vi känna oss trygga till trots. Vad är i betraktarens öga … vad ser du?


JAG HAR INTE SVIKIT NÅGON JAG HAR DRABBATS UTAV LIVET Del:2

 

... 

... en dag kanske någon kan förstå meningen med frånvaro av närvaro...

Hon ville gestalta en scen av tomrum. Därför sökte hon på loppisar efter oöppnade cirkelkaffeburkar. Ja idag skulle en sådan burk vara över 45 år kanske. Och om den var oöppnad så var det knappt av auktionsvärdet hon skulle vilja ens öppna den. Men ändå hon såg framför sig vaska en sådan raritet. Vad allt egentligen handlade om var något helt annat än att spräcka en cirkelkaffeburk. Kanske var det en symbol eller metafor som hon sökte till sin film. Det är svårt att helt veta ifall betraktaren skulle uppfatta det. Var det verkligen värt all möda att hitta de där två burkarna. Dock hade hon sett ett par fara förbi i något flöde på nätet. Det hade hon hur som helst svårt att hålla i minnet var någonstans. Det fanns alltid så mycket annat att grubbla på...

Sanningen var den att tiden inte läker alla sår. Dagen förbyttes till natt den sista september. När hon vaknade den första oktober for stormen av minnen över henne. Det sägs att det finns årsdagar och att dessa kan skölja över en människa som upplevt ett trauma. Nu visste hon inget om något trauma där hon satt och mådde skit. Att må skit förresten var vardag trots att hon denna vardag mådde skit mycket mera skit än annars. Utanför fönstret kunde hon se frosten dingla i trädens lövverk. Såg ut som en kristallkronas verk. Det hänförde henne och inspirationen kom som en blixt från klarblå himmel. Nu visste hon vad hon skulle göra. Filma frostiga löv som nås av morgonsolens varma strålar och smälter sakta. En ond bråd död av skönhet och dess närvaro. Åter igen tvivlet om ifall någon enda kotte skulle begripa detta. Kanske, kanske inte och orkade hon ens stiga upp så tidigt. Just där och då föll hon i glömska av vad det var hon skulle göra. Dagen flöt iväg som en barkbåt nedströms. Plötsligt var det kväller... 

I kökslampans sken mindes hon. I denna stund mindes hon fast nu var allt för sent. Mataffären hade stängt och när hon tänkte på detta då plötsligt sköljde minnesfloden över henne. Mamma vart är mamma hon såg sig över axeln. I fönstret bakom henne kunde hon se frostrosor formas. Kameran jag måste hämta kameran. Samtidigt kom den där segheten och stängde ned henne. Men hon stretade emot den och greppade kameran och började filma. Medan hon filmade gick det upp för henne vad motivet var. Det var denna metafor som hon sökt finna och som gestaltade frånvaro av närvaro. Imorgon skulle allt smälta och inget mer finnas kvar. 

Alla har vi sett det. Frostrosor som förundrat och hänfört oss. Vi har alla sörjt då skönheten av dem smälter bort. Samtidigt har vi alla satt fingret på skönheten, fått den att smälta och sedan sett endast en droppe bli kvar. Frånvaro av närvaron... Ena stunden är fönstret täckt av de vackraste kristaller och konstverk för att i nästa förintas  av det vi alla längtar mest. Solen och värmen att söka dem finns i allt levande. Nu visste hon men samtidigt visste hon ingenting om hur det skulle tas emot. Chansa är var och ens möjlighet, kasta ut en rev för att se om det nappar. Önskan om att det skulle fungera med frostrosor överskuggade sorgen som vällde upp i hennes bröst. Så mindes hon den dagen mamma aldrig kom hem. Hon var nio år och sedan den dagen kunde hon inte minnas mammas röst, hennes ansikte eller hennes kramar. Därför ifrågasatte hennes barnajag om ifall hon någonsin haft en mor... En mor som fanns där och i detta stod metaforen i starkast kontrast till frostrosors förgänglighet...

Hennes själs sommarvingar var brutna... I återstoden fanns nu ingen väg tillbaka utan endast en väg framåt. En svårighet att inse detta då livet kantats av så mycket hinder mot målet. Kanske fanns ändå en strimma ljus som letade sig in i hennes innersta rum. Det rum där hon ännu fanns som det barn hon en gång var inna allt mörker slukade allt...


DEN INRE FROSTENS NYCKFULLHET

 

isens skriande råmande - ser

nattens kravallstaket når

frosten splittrande sönder

vad i skydd jag en gång tog

 

hjärtats närvaro stillar - tår

över den frånvaro som var

stundens skönhet gäckar i år

förstår en dag glömskan minnet tar




Prosa (Kortnovell) av Solstrale VIP
Läst 52 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2024-10-01 09:03



Bookmark and Share


  Blomma-Stjärna VIP
mitt i läsningen kom jag att tänka på Lara i dr Zivago - när hon och han är förenade en kort stund i hans hus vars fönster är täckt av frostrosor - de vet att de snart ska upptäckas, kanske dödas
2024-10-01

    Lena Söderkvist VIP
Det svåra i att försöka gå vidare och ta kontroll över sitt eget liv. En process som många går igenom, på alla möjliga olika sätt. Väl uttryckt, med en blandning av förundran, förtvivlan och hopp.
2024-10-01

  Maria Sundelin VIP
Full av känslor
2024-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Solstrale
Solstrale VIP