Oktober klär sig framför spegeln.
Hon väljer sina vackraste färger:
brandgult, rött, morgonfrost, färger för krig,
tänker hon, färger för passion, vad nu
skillnaden där mellan egentligen är.
Hon gömmer gropar och stigar med löv.
lägger en suddig dis över fälten och
tänder en eld bortom horisonten som
hon låter morgonen vakna till liv av.

Hon är tålmodig. Varsam, men bestämd.
Att skynda är för sommarmånaderna
något för tonåringarna av vår
de har så mycket liv de måste starta
de har så mycket liv att hinna med så
de springer och sent, alldeles för sent,
inser de att de är framme och förbi.
Att de är klara och slut, innan de
ens hade hunnit komma igång.
Inte Oktober, Oktober tar sin tid, men
hon avundas dom ändå ibland, det
måste vara skönt att brinna så fort.

Hon vädrar, slår på vinden och låter
den rasa över skogarna, låter den
fälla de träd som inte slagit rot än.
Låter den fälla de träd som länge
hållit sig kvar men som nu slutligen
fått sina fästen uppätna av tid och mask.
Hon känner igen sig i det, rotlösheten
och det är ingen glädje för henne,
men det är något som måste göras,
arket ska lämnas vidare rent och de
rotlösa måste tyvärr lämna plats.

Hon för sitt krig, och även om hon
vinner nu så vet hon att hon förlorar.
November står runt hörnet och väntar
och med November kommer kylan
snötäcket, tystnaden, stillheten.
Hon vet att allt det kommer, för liksom
hon vinner över sommaren så är
vintern här för att vinna över henne.

Ska man gå under så gör det med stil
tänker hon och plockar ned lådan
från vinden, den där April eller Maj
stoppade ner stjärnorna i våras
och hon putsar de sen, en efter en tills de skiner
som nålstick mot natthimlens mörker.