Hungerns ögon spökar,
återspeglar slöseri med mänskligt liv —
tomt, miserabelt och utan hopp.
Vid födseln besvärad av stridigheten
av att bara existera som frukten
av ett sjukt träd som länge försummats.
Dvärgformade, vridna lemmar och bål
sträckta över spänd och skabbig hud
berövad näring för att samla kraften
att bekämpa invasionerna inombords.
Vi, som länge förkunnade
högsta formen av ryggrad,
har sökt och funnit medlen
att självförinta oss.
Som en överplanterad fruktträdgård
utan att vi håller efter den
är bedriften att svältande och sjuka —
ignoreras.
Vem ska plocka upp de fallna?
Brottet, skammen vi delar
för våra felplacerade prioritreringar.
Min själ ryser av orättvisan
när jag vågar klaga på dagsgamla bröd.