En svart fisk,
en ensam fisk i
hjärtats dunkel
sprattlar tyst men varsamt,

slår sina svarta fenor
i det blodröda havet,

flyr genom välvda labyrint,
lämnar en skugga som
sväljer och sväljer
sväljer
varje tanke varje
svårmodig viskning.

En blå korp,
med fjädrar lika mörka
månskenet, lyfter från
horisontens rand, skakar
av sig nattens kyla
lämnar sparvarna,
de små, att vaka
ensamma vid dagens kant.

De stirrar, stirrar in
i det blå,
ser inget annat än sig själva
i ett hav av okända stjärnor.
på tavlorna växer rader av ord,
bortsopade ord
fragment av minnen
faller sönder,

rinner som bäckar
rinner som bläck
bläck från vingarnas spetsar,
bildar kartor över hjärtats ådror,
där fiskens svarta kropp
rör sig tyst, sprattlar, sprattlar vidare.
den blå pojken, han
som sjöng om natten,
han som blev kvar i tavlornas ram,
han som kramar så hårt
om spegel skärvan
att den får vingar.

Vågorna slår mot hjärtats fönster,
en oändlig puls, en evig rytm,
korpen vänder tillbaka,
bär med sig drömmen om
sparvarnas vingar.

Men allt blir bara skuggor,
ekon blir bara skuggor
av en svunnen natt,
i fiskens svarta öga,
ser vi oss själva, sväva
som en spegel
mellan det som varit
och vassen.