Det kan gå en hel minut nu utan att jag tänker på dig.
Ett framsteg med flera sekunder.

Dessa fantastiska minuter kan jag vara mig själv igen.

Varför ska det vara så svårt att visa känslor, säga vad man tycker?
Det känns som att gå på glödande kol att närma sig en person som betyder något för en.

Varje felsteg, chansen att bränna sig ökar och osar förstört hjärta.
Hjärnan går på högvarv och tankar på personen rör sig som en tvångstanke, upprepar sig om och om igen.

Känslan när den börjar ebba ut är magisk. Så nära frihet jag kan komma just nu.
Att inte maniskt tänka på Dig.