Jag drömde om höst
vid Vammarsmålaån,
en höst med blodröda träd
och älvdans
över svartblanka vatten.

Jag drömde om höst
vid tjärnen,
en höst med nakna träd,
bugande
över frusna spegeln.

Och hösten blev sann,
kom trevande och sval
när sommaren for.
Jag ville dikta
om det som var,
om kärlek så skör
och stor.
Men smärtan var för stark,
slet orden i trasor.

Jag drömde om fred
i min själ,
ett handslag
mellan ljus och mörker,
mellan kärlek och hat.
Och freden kom,
men falsk och syrefattig,
en försoning
bestulen på ord.

Så drev jag åter runt
med glödgade sinnen,
och febern stigande
mot blåa rymden.
Plötsligt blev allt
så upplyst och klart,
och orden höll ihop
som förr,
i diktarens svarta kval.