Metaforisk projektering 

var den som i delad glädje och sorg ger sig hän
i svackan finns där med en mild röst och icke frän
så talar du till den människa du möter med mildhet
vart på stigen i livet den du mött föll du ännu icke vet

…. …. ….
Metaforisk beskrivning utav en verklighet…

Dagarna är jag inte hemma och nätterna vakar jag över de små. Dygnet som förr var mitt att disponera där skänker jag hela dygnet till dem som behöver mig. Jag splittar mig i distanser tar ofrivilligt alla chanser. Ser behov, ser nöd, ser frustrerade individer som frågar sig vad och varför.

Jag står mitt i jag står emellan jag går emellan jag svänger än hit och än dit. Jag är tillfreds och jag följer flödets värmande kärleksfulla omsorg för de som behöver mig.

Det är de små som vandrar bredvid det är de stora som inte får tid. De ska vända än in och än ut på sig själva och de ska utplåna sina egna dispositioner i sina liv.

Så dagarna och nätterna tvingas de lägga på möten, ringa, söka vård, överklaga beslut, problematiseras i kontakter med myndigheter, utförsäkras, sakna förståelse när myndigheter begår fel, överges av stöd och hjälpinsatser dem har rätt till eller deras barn.

Barnen ska försummas av sina pappor, mödrar överges av sin partner. Baktalas av den de älskat och missaktas av vänner och familjemedlemmar som låtit sig manipuleras.

Parallellt med detta ska jag hoppa mellan familjerna och ställa mig till deras förfogande. Jag far mellan hemmet och deras hem. Jag finns där som barnens trygghet och stöd till föräldern. I två hem i samma stad där en myndighet har glömt hur de har ansvar och skyldigheter att inte kränka eller försvåra utan att hjälpa och stötta. Men myndigheten bara gör fel, fel, fel i denna stad.

Där står jag och sträcker mig som en bläckfisk. Jag plockar upp barn och mammor ifrån golvet, daskar till en och annan idiot som tränger sig på, eller skriver klagomål och uppmanar myndigheten till aktsamhet gent emot dem jag älskar mest. Det är mina kontakter, det är mina vänner, det är barnen som ska skyddas med hjälp av ett enda tillstånd inom oss. Kärleken till sin medmänniska. Detta sker när solen går ned och solen går upp och alla timmar där emellan.

Städar, plockar och sanerar ett hem i spillror. Följer med på möten för att se att fler och fler kontakter individerna har kan inte sitt arbete och saknar proffsighet. Detta samtidigt som kropparna på dem utav stress sakta smulas i bitar. Armar och ben börjar hänga löst. Men de ska handla och dra mat och barnvagnar i backar och motvind. De ska släpa sig ut och in med flyttkartonger mellan lösa kontrakt i bostäder som saknar allt där flytten görs i kollektivtrafiken. Med Ikeakassar och fullproppad barnvagn med ungen hängande över relingen på en snart kantrande båt.

Mitt i detta ska glädje och skratt och lärande ske. Barn ska växa upp och få vingar. Jag ska bara se till att de landar mjukt och entusiasmera dem omkring så de är med på tåget och ingen står kvar på hållplatsen när tåget går eller blir kvar och surar i tågvagnen och missar att följa med på stigen till framtiden.

Ingen ska lämnas ensam…