Kanske borde dikten vara
lite mindre marinerad,
för att inte säga blöthunddränkt
i tydlighet och cementtung begriplighet,
kanske går nåt skört,poesieget förlorat
när dess högljudda, centrallyriska
tilltalande subjekt liksom ba´vräker,
dråsar, vältrar sig ner och över er
som en oönskat intim,
lindrigt talat överförfriskad kroggäst
med gyttjebrottnings-,
traktorpullings-,
träskfotbollsaktig
grad av subtilitet
och näppeligen ens
ett platoniskt förhållande
till tvål, tandkräm och vatten
samt noll respekt eller förståelse
för begrepp som kroppsrevir
eller iakttagande av tystnad
och som sen efter revirkränkningen
sätter igång och evighetsältar
upplevda oförrätter
tills korna kommer hem
och som om det inte fanns
nån enda ynka morgondag!

Kanske får det räcka nu
med form- och distanslöst,
självupptaget lyriskt divanvältrande,
dags för dessa stormtrupper
av påflugna centrallyriksjag
att lära sig att ta sig i akt
och hejda sig nånstans
vid det utsagdas
blinkande neonskyltsentré,
face the music
och inse att det nyenkla
är rätt förmultnat vid det här laget
och liksom odla ett främlingsskap
för sig själv istället, inåtvänt,
vrångt språkmisstroende,
liksom förnimma järnet
fullt ös medvetslös,
fly uttolkarkaderns paparazzis
som en publicitetsskygg offentlig person
som smiter ut genom en bakdörr
lurandes hela jämrans pressuppbådet!

Japp, hitta en röst, ett fucking tilltal
av mindre apelsinbilddiktligt slag,
jepp, mindre estradpoetiskt
ölklunkarkompatibelt
och lickass publikfriande,
slamvinnarlängtande, decibelstint
garvjagande, attention whore-igt
skrattsalvetörstande, självhjälps-bestsellersjälvgott
lyckligiallasinadarslutklämbluffigt
och t ex hellre (o)benämna och vaggestalta
den folksjukdomligaste
(höll på att säga folkkäraste)
av våra djävulska cellsjukdomar
såsom varandes en hoper
kristalliska agenter
utförande biologiska brott
mot hjälplös tigande vävnad
än med tillgripande av
det där glammiga c-ordet
som bara after shave-stinker
direktsända cancergalor
och hjärtknipande morgonsoffesamtal
med Malou von Sivers!

Och visst, som poet
är man ju av tradition
ett slags content provider
för evigheten,
för #detsköna, #deträtta
och #detsanna, ansvarig
för lagerlundarnas
skötsel och utsmyckning
men det får väl va nån jävla måtta
på figurhäckklippningsprecisionen!
(och tänk på att städa upp
bland allt språkmaterialistiskt
poetiskt bottenslam
och inte vara så jävla glad
eller anlägga ett sånt ärkepompöst
profet- eller predikartonfall!)

Lyckas inte detta subtilitetsarbete
får ni väl för bövelen från estradkanten
stagedive-a på näsan ner
i svenska folkets kollektiva hjärtedjup!

Se till att era dikter blir
till nytta för folkflertalet!
Att de kan stå på egna versfötter
och inte belasta skattekollektivet!
Nu menar jag inte att låta
de platt plakatpoetiska ropen skalla
som pausunderhållning på ett
KPML(r)- årsmöte i Majorna anno 1974!

Nej, snarare i tidens lågskatteanda
ställa frågan ”Är du – ens rudimentärt -
lönsam, lilla dikt? ?
Och kanske får ni i nämnda anda
öppna Onlyfans-konton för att skamlöst
exponera era mest intima,
spritt språngande nakna själsdelar!
Eller låta era djupt kända kväden
spridas via dörrknackningskampanjer,
läggas på hotellrum som gideonitiska biblar,
läsas på tunnelbanan som en gång Metro
och sen förbrukade dumpas för återvinning ?

Prångla ut dem som gåvor till avgångselever,
skjut ut dem som marmorkonfetti
eller som Hunter S Thompsons kvarlevor
ur en kärnvärdesbestyckad Kulturkanon,
smyg in dem bredvid varudeklarationen
på mjölkpaket, eller kuppa in den
vid Tolvslaget på Skansen!
Bli Högste lyrikchef, Överlyrikhavare,
Nationalskald,Kommunlyriker
eller åtminstone Kvartersbard,
Husvitterlekare
eller Vardagsrumsversifikatör!